onsdag 9 december 2009

Blakroc: Hiphop och blues i perfekt symbios


När jag var i 14-årsåldern ville jag inte vara svensk. Utanförskapet hade blivit ännu tydligare och mer symboliskt om jag hade varit invandrare. Bäst hade det varit om jag fötts svart. Förutom The Clash lyssnade jag uteslutande på svart musik under några års tid. Och då menar jag verkligen uteslutande. Det var bara svart. Först var det reggae och hiphop, som sedan mötte varandra i det tidiga 2000-talets dancehallvåg. Genom mitt gitarrspel kom jag i kontakt med bluesen och funken. Jag identifierade mig mycket med svarta människor och deras historia och utsatta situation. Jag önskade att jag kunde skrika ”Black power!” och knyta min vita – påfallande ofta torra – hand i en sympatisk gest. Men det var något som jag på sin höjd kunde leva ut hemma framför spegeln – med stängd dörr. Musiken fick mig ändå att känna mig lite, lite svart. Hade jag kommit över Blakrocs självbetitlade album på den tiden hade jag varit i himmelriket.

Till en början känns inte Blakroc särskilt upphetsande. Det känns som att det är ett album som ser bättre ut på pappret än vad det faktiskt låter. Och som att de hade mycket roligare när de spelade in skivan än vad lyssnaren har när han lyssnar. Men efter några lyssningar blir det uppenbart hur jävla bra det faktiskt är. Blakroc är i grunden den amerikanska bluesduon The Black Keys som består av Dan Auerbach och Patrick Carney. De är grymt kompetenta och låter sjukt bra. Tidigare i år kom Dan Auerbachs trevliga solodebut. Duon har sina rötter i en urgammal amerikansk svart musiktradition och de förvaltar arvet på ett fantastiskt sätt - trots att de är vita. På Blakroc har de bjudit in stora delar av den amerikanska hiphopeliten. Det är många stora och kreddiga namn som rappar och sjunger över bandets bluesbakgrunder. Hiphopen och bluesen är nära besläktade och egentligen borde det göras mer musik av den här typen. För det låter väldigt bra.

Jag tror att bluespubliken och hiphoppubliken till stora delar består av helt olika sorters människor. Blakroc kan få folk från båda lägren att få upp ögonen för varandra och se de gemensamma nämnarna. Därför är Blakroc ett viktigt album. För de som inte lyssnar på hiphop i vanliga fall är albumet en fantastisk introduktion till många av de mest beundrade amerikanska rapparna. De rappare som dyker upp här är inte nödvändigtvis de som du hör på radion varje dag. Det är snarare de tunga namnen som de insnöade och pålästa älskar och beundrar. Bland annat gör Mos Def, Reakwon, Pharoahe Monch, Q-tip och RZA grymma låtar. Till och med den döde Ol' Dirty Bastard från Wu-Tang Clan dyker upp på ett spår. Det svänger ordentligt och de bluesiga bakgrunderna funkar perfekt tillsammans med rappen. De första lyssningarna tyckte jag inte att det kändes som något speciellt. En axelryckning, mer eller mindre. Men jag fortsatte lyssna och efter ett tag fastnade jag. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar från albumet, utan jag skulle snarare rekommendera att man lyssnar på albumet från början till slut. Det gör sig bäst så. Coochie!

Vill man ha mer radiovänlig hiphop såhär i december kan jag rekommendera Wales nya album Attention Deficit – och särskilt låten Diary där han samplar en av låtarna från Amelie från Montmarte – och Fabolous senaste album Loso’s Way (efter Carlito’s Way) där de fem första låtarna har varit en regelbunden självförtroende-boost ända sedan i somras.

1 kommentar:

Mårten sa...

God jul!

Kolla:

http://pocketpocketpocket.blogspot.com/2009/12/en-tidig-julklapp-till-er-lasare-have.html