onsdag 2 februari 2011

Kaputt

Jag vet inte var ni hittar musiken som ni lyssnar på nuförtiden. När all musik som någonsin spelats in blev tillgänglig för vem som helst borde alla haft möjlighet att utveckla sin egen, unika musiksmak. Men det blev inte så. Förmodligen är vi för uttråkade och omotiverade för att orka leta efter ny och spännande musik själva. Resultatet är att de flesta verkar ha tråkigare musiksmak än någonsin tidigare. Som någon slags motreaktion på den enorma tillgängligheten. Jag brukade älska att läsa skivrecensionerna i de svenska dagstidningarna. Men det känns som att de svenska kritikerna är lika uttråkade som resten av det här landets befolkning. De senaste åren har jag hittat nästan all rolig musik via den amerikanska sajten Pitchfork. Jag älskar verkligen Pitchfork. De får alla musiktidningar och bloggar att kännas överflödiga. När det känns som att resten av världen inte bryr sig publicerar Pitchfork dagligen intressanta och uttömmande nyheter, recensioner och intervjuer. På Pitchfork kan man snappa upp alla trender och hajper långt innan de når den svenska pressen. För mig handlar det inte om att vara hipp. Det har aldrig handlat om det. Vad det handlar om är kärleken till musiken; att alltid vilja höra det senaste, när det senaste fortfarande är nytt. Pitchfork är lite av min bibel och när de sorterar en ny skiva under ”best new music” känns det som att det är min plikt att lyssna. Det är inte alltid jag fastnar för de skivor som hyllas av Pitchforkfolket men det är uteslutande intressanta skivor som får bra recensioner där. Den senaste skivan som har blivit belönad med en ”best new music”-stämpel är det kanadensiska bandet Destroyers nionde album Kaputt. Det är ett album som har växt enormt mycket för mig den senaste veckan.

Utan Pitchfork hade jag nog aldrig lyssnat på Destroyer. Först och främst för att Destroyer låter som bandnamnet på ett tråkigt hårdrocksband. Vid första lyssningen lät inte Kaputt särskilt kul, ungefär som motsatsen till hårdrock. Det kändes som en rätt tråkig skiva, med sövande sång och trista melodier. Men om Pitchfork hyllar något tvingar jag mig själv att lyssna mer än en gång. Sakta blev skivan bättre för varje lyssning för att slutligen, efter en dryg vecka tillsammans med albumet, börja kännas helt fantastiskt bra. Man kan undra om jag tvingar mig själv till att gilla Pitchforkhajpad musik eller om den verkligen är bra på riktigt? Idag har jag hursomhelst lyssnat på Destroyer nästan oavbrutet. Det är framförallt texterna som jag har fastnat för. De första gångerna kändes de inte det minsta speciella. Men nu känns det som att de innehåller väldigt mycket och de ger upphov till intressanta tankar. Sångaren Dan Bejar sjunger på ett försiktigt, men otroligt övertygande, sätt som får orden att fastna. Det känns som låttexter med djup och innehåll, och det är något mycket ovanligt i dessa tider. Musikaliskt är det väldigt varierat, oftast luftigt och fint, och influenserna är många. Jag får starka associationer till Belle & Sebastian när jag hör Dan Bejar sjunga. Destroyers musik är varken spännande eller direkt medryckande. Men den lyckas ändå kännas angelägen och viktig. Kaputt är en riktigt bra skiva. Jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till den gråa februarimånaden som pågår utanför våra fönster.

7 kommentarer:

P.J. sa...

Jag tror inte så många bryr sig, vilket är synd. När inte viljan finns, finns inte heller ork. De tar den enkla vägen ut. Fast sedan beror det så klart på vad man gillar, även om de kan tro att de gillar det som "de andra" gillar.

Jag själv letar dock efter nytt överallt - då musik är min stora passion - i musikmagasin, musikbloggar, musiksidor som recenserar och liknande. Lyssnar på nytt nästan varje dag. Desto mer man lyssnar, desto fler stilar börjar man gilla, vare sig det är gammalt eller nytt.
När jag var "liten" lyssnade jag mest på techno, sedan blev det hårdrock och efter det hip hop, sedan 60-och 70-tals rock och nu är jag väl... här, mitt i allting.

Jag gillar Destroyers nya mycket, skönt laid back. Jag var före Pitchfork! haha.

Henrik Valentin sa...

Det är lite tråkigt när man inser att de flesta faktiskt inte bryr sig ett skit om kultur. Nästan så att jag ibland börjar undra om det är något fel på mig då jag tycker det är jätteviktigt att ha koll på alla nya filmer och skivor när de flesta som jag träffar dagligen skakar obekant på huvudet om jag skulle nämna Morrissey eller This is England. Det är väl så enkelt att man har olika intressen. Mitt liv skulle vara oändligt mycket tråkigare utan all popkultur, samtidigt kan jag tycka att besattheten av det nya kan vara lite av en förbannelse också, när intresset ibland får ta för stor plats.

Du verkar vara en äkta musikkonnässör och att vara före Pitchfork är alltid bra för självkänslan :) Vad tycker du om den svenska musikjournalistiken? Anser du att de flesta kritiker här är alldeles för sena när det gäller ny musik? Eller tycker du att de gör ett bra jobb? Jag anser att det finns ett tomrum att fylla. Funderat på att bli en ny Strage eller Lokko? Det börjar bli dags att byta ut de två snart ;)

P.J. sa...

Jo, det är ju ändå kultur som skapar nya stilar, sätt vi ser på världen - tänk bara hur stort/viktigt det har varit med målningar, musik, foto, film och arkitektur osv. i historien.
En som jag pratade med för ett tag sedan gillade The Smiths, men han visste inte vem Morrissey var. Det tyckte jag var konstigt - brukar det inte vara tvärtom egentligen (om man är född 90, dvs.)? Jag kommer ihåg att Morrissey låtar som "First of the Gang to Die", "Everyday is like Sunday" och "Irish Blood, English Heart" gick på radio och VH1 eller MTV när "MTV var bra".
Jo, jag håller med, ibland kan det bli lite för mycket. Mer som ett måste än ett nöje. Det var som igår, vilket händer rätt så ofta, så satt jag och lyssnade på musik, samt läste olika nyheter osv. från den världen istället, eller åtminstone mer än vad jag pluggade till provet som var idag. Hur gick provet? Nja, inte så bra. I detta fall var det av nöje och jag har väldigt svårt att slita mig - för det finns så mycket!

Jag tycker att musikjournalistiken oftast är riktigt dålig. Journalisten borde vara kunnigare, ha större koll på när skivor kommer ut, ha lyssnat på musikernas förra skivor innan de lyssnar på den nya, samt att de borde skriva längre och med större passion (fast det får de nog inte, skriva längre alltså).

Haha, det skulle givetvis vara trevligt att få axla en sådan roll. Det är inget som jag riktigt har tänkt på. Främst för att det kanske inte känns som ett yrke, då det är en del av min "livsstil" (fast, det är klart, varje arbete blir en del av sig själv och det jag vill göra är vad jag älskar, men ändå).
Jag vill skriva, absolut, men främst skönlitterärt. Man kanske skulle kunna skriva recensioner och liknande vid sidan om? ;) Skriva en krönika om The White Stripes nu när de har lagt av t.ex.
En "nackdel" är dock att jag har svårt för att sätta "betyg". Tycker att det är för stort fokus på det. Varför inte bara skriva vad man känner istället för att vara så stel och korrekt?

Känns som det är många som kopierar från varandra när de ska göra listor och liknande. Och ibland kan jag bli lite trött på att det nästan bara är svenskt, även om det är bra musik så är det rätt så tröttsamt att läsa om Oskar Linros, Robyn och Radio Dept. hela tiden. Men det är klart, de skriver för den stora massan och det är deras smak. Tycker att det krävs mer variation - recensioner är till för att man ska upptäcka nytt, inte för att se om andra gillar det man själv gillar och bli arg eller glad vad nu resultatet blir. Det krävs mer variation.
Men det är klart, ibland undrar jag vilka som skriver om banden jag gillar (nu råkar jag gillar rätt så många, så det skrivs så klart om några, fast det är en annan sak om det är bra skrivet). Jag är inte så att jag börjar ogilla bandet om det blir stort, som många andra. Det beror på hur de utvecklas - Kings of Leon blir "sämre" då de anpassar sig till publiken. MGMT blir "bättre" då de har blivit stora och nu kan ta lite risker samtidigt som de uppmärksammas.

Henrik Valentin sa...

Det där var nog den längsta och mest välskrivna Finpopkommentaren någonsin :) Håller med om allt du skriver.

P.J. sa...

Det blir ofta rätt så "långt" när jag skriver, kan inte riktigt hjälpa det. Kan vara både fördel och nackdel (fast så är det väl med allt). Om det är välskrivet är en definitionsfråga då jag bara skrev och inte "putsade" ;)
Trevligt att vi tycker lika!

Madelene sa...

"Förmodligen är vi för uttråkade och omotiverade för att orka leta efter ny och spännande musik själva. Resultatet är att de flesta verkar ha tråkigare musiksmak än någonsin tidigare. Som någon slags motreaktion på den enorma tillgängligheten."

Så sant. Har så otroligt mkt tråkigare musiksmak nu än när jag gick i högstadiet och spenderade all min fritid med att leta ny/gammal musik och filmer. Dock läser jag iaf din blogg och brukar kolla upp (och verkligen gilla) allt du tipsar om. Så, tack!

Henrik Valentin sa...

Kul att du gillar bloggen, Madelene :) Mitt intresse för ny musik går i vågor. Ibland kan jag faktiskt känna mig skittrött och omotiverad när det gäller att leta efter nytt. Men när man känner sig som mest omotiverad dyker det ofta upp sådana där skivor som får en att förstå varför man älskar musik så mycket :)