fredag 4 februari 2011

Skippy Dies – Paul Murray


Ibland kommer jag över böcker som känns skrivna direkt för mig. När det händer, och det är inte ofta, får jag ett slags lyckorus som inte riktigt kan jämföras med något annat. Hjärnan bubblar av läslust och entusiasm och jag vill bara ligga på min säng tillsammans med boken ifråga. Bra böcker får mig att känna mer och starkare än bra musik och film. När jag hittar en riktigt bra bok känns det bättre än nästan allt annat. Den senaste veckan har jag varit förtrollad av den irländska romanen Skippy Dies av Paul Murray. Jag fick höra talas om boken via Time Magazines lista över förra årets bästa skönlitterära böcker och blev genast sugen på att läsa den. Jag är otroligt svag för välskrivna ungdomsskildringar – man skulle nog kunna säga att det är den genre som jag föredrar framför alla andra – och att döma av den korta beskrivning som jag hittade om Skippy Dies verkade den vara något för mig. Jag började läsa Skippy Dies med höga förväntningar. Och den började väldigt bra. Språkligt påminner Paul Murray mycket om Nick Hornby och David Nicholls, det är oavbrutet välformulerat, snyggt och lättläst med grymt flyt. Till en början påminner boken just om en ovanligt bra Hornbyroman. Men när man har passerat 200 sidor, och det ställe där Nick Hornby hade slutat, inser man att Paul Murray vill mycket mer med Skippy Dies. Ju mer jag läser desto mer fortsätter boken att växa och det hela utvecklar sig till något mycket större än vad jag hade vågat hoppas på. Skippy Dies är en stor roman som jag nog alltid kommer bära med mig.

Skippy är dömd att dö. Så mycket fortstår man av bokens titel. Faktum är att han dör redan i bokens inledning. Resten av boken handlar om vad som hände innan, och vad som händer efteråt. Skippy är 14 år och går på en katolsk pojkskola i Dublin. Han är en liten blek kille som gillar TV-spel. En dag blir han kär i en frisbeekastande tjej som går på den närliggande skolan för flickor. Kärleken får allvarliga konsekvenser, både för Skippy och människorna i hans närhet. För Skippy Dies handlar lika mycket om Skippys vänner, fiender och lärare som om honom själv.

Paul Murray har skrivit en 650 sidor lång roman som tar anspråk på väldigt mycket. Framförallt är Skippy Dies en ungdomsskildring, och en väldigt bra sådan. Murray skriver lika trovärdigt vare sig barnen är glada och kära eller ledsna och trasiga.Men Skippy Dies är också en bok om vuxna desillusionerade människor som har tappat bort sig i tillvaron. Jag tycker att Murray har mycket vettigt att säga om tiden vi lever i. Det är en bok full av insikter. En bok om vår samtid. Den känns också oväntat episk, nästan som vi hade varit på Hogwarts istället för en tråkig katolsk pojkskola där ingen kan ha ett rent samvete. Murray skriver otroligt bra och gripande. Jag hade väldigt svårt att släppa boken och när jag inte läste i den fann jag mig nästan hela tiden tänkandes på den. Skippy Dies är på många sätt en tragisk bok. Jag skakade ofta oroligt på huvudet under läsandet, och inte sällan var det väldigt nära till tårar. Det är en roman full av ångest, piller, övergrepp och maktmissbruk. Men samtidigt är den också full av glädje och humor. Det är en svår balansgång men Paul Murray klarar av den på ett mästerligt sätt. Att som författare kunna gå från något tragiskt och fruktansvärt till något lättsamt och Inbetweeners-roligt måste ses som en stor bedrift. Jag är väldigt imponerad. Skippy Dies är en oväntat stark och omtumlande läsupplevelse. Filmatiseringen är på väg, och den kommer med största sannolikhet bli fantastisk, men du måste självklart läsa boken först. För mig är det en av de senaste årens starkaste romaner. En bok att älska.

2 kommentarer:

PJ sa...

Den har jag inte hört talas om, men det första jag känner är att jag bara måste läsa den.

elzplz sa...

Åh, den verkar ju underbar! Vill läsa!