Min kamp 3 – Karl Ove Knausgård

Snart ges den sjätte och avslutande delen av Karl Ove Knausgårds mästarepos Min kamp ut i Norge. Efter att ha skjutit upp deadlinen flera gånger har boken tydligen landat på dryga 1100 sidor. Knausgård vet onekligen hur man skriver och han har en oöverträffad förmåga att skriva sinnessjukt mycket på kort tid. Nu har han dock påstått att han ska sluta skriva, att han efter Min kamp är klar som författare. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det, jag tror inte att en person som Knausgård kan sluta skriva, men samtidigt kan man ju fråga sig vad han ska skulle kunna skriva nu, när han har skrivit om allt. Här i Sverige är vi hursomhelst bara halvvägs i utgivningen av Min kamp och har således mycket att se fram emot. Den tredje delen av serien har precis släppts och Knausgård framstår fortfarande som en av de största författarna av vår tid. I Min kamp 3 går han, lite oväntat, så långt tillbaka i tiden som hans minne tillåter och ger sig på en noggrann och ganska långsam barndomsskildring. Det är radikalt annorlunda jämfört med de två tidigare delarna och till en början känns det nästan lite tråkigt att inte få ta del av Knausgårds ibland ganska trasiga liv. Men snart har jag fastnat ändå. Han har ju den förmågan, Knausgård, att fullständigt förtrolla läsaren oavsett vad han skriver om.

För ni som har missat de tidigare delarna av Min kamp (och därmed missat de senaste årens häftigaste, bästa och mäktigaste skönlitterära projekt) är det en serie böcker där Karl Ove Knausgård i extrem detalj går igenom sitt eget liv. Han är rak och direkt och skonar varken sig själv eller någon i hans närhet. Jag har recenserat de två första böckerna också, för den som är intresserad av att läsa mer om dem. I den tredje delen ger sig Karl Ove alltså på sin egen barndom, åren mellan sex och tretton, en period som han minns med ovanlig skärpa. ”Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör”. Boken, som är helt fristående från de tidigare böckerna men nog helst ska läsas efter att man plöjt dem, tar sin början i slutet av 60-talet när den lille Karl Ove och hans familj flyttar till Tromøya, en stor ö vid den norska sydkusten.

Det är en på samma gång ovanlig och vanlig barndomsskildring som vi får läsa. Ovanlig på så sätt att Knausgård skriver om sig själv och sin egen barndom, men ändå har skrivit hela boken ur ett barns ögon. Här finns inga eftertänksamma reflektioner från den vuxna Karl Ove och det är imponerande hur han lyckas måla upp ett litet barns värld och verklighet, särskilt med tanke på hur de tidigare böckerna har gestaltat sig. Vad som har triggat honom att skriva om sin barndom på detta sätt är svårt att veta. Kanske är det hans egna barn, som är i samma ålder, som fått honom att minnas hur det var att vara barn. För Min kamp 3 är mer än något annat än vuxen mans försök att sätta sig in i ett barns tankar. Och det är här allt det vanliga kommer in i bilden. Knausgård hade en på alla sätt normal och vanlig barndom. Alla män och killar har varit med om liknande saker som de han skriver om här. Han skriver noggranna redogörelser om hur det känns att bli bestulen på sitt lördagsgodis av andra barn, skita i skogen, hitta gamla porrtidningar och simma i simhallen. Det är hur bra som helst, otroligt starkt och välskrivet. Ett stycke handlar om hur han kryper genom en smal tunnel under en väg och fastnar, och den panik som uppstår i den situationen. Boken rymmer många känslor som bara ett barn kan känna och Knausgård återger dem med ett nästan kusligt gehör. Inledningsvis känns det dock inte särskilt kul att läsa Min kamp 3, den är lite seg och tråkig. Men till slut lossnar det ändå, det är trots allt Knausgård vi har att göra med, och framåt slutet vill man inte att det ska ta slut. På ett skickligt sätt fortsätter han att måla upp den ansträngda och obehagliga relationen mellan honom och fadern, vilket också får Min kamp 3 att skilja sig från de flesta andra barndomsskildringar. Bland alla vanliga, och ganska lyckliga, barndomsminnen finns också ett ständigt närvarande mörker. Vi som vet vad som händer sen kan därför läsa in mycket i barnet Karl Oves konfrontationer med sin kontrollerande och oberäkneliga pappa. Min kamp fortsätter att fascinera och det känns tryggt att veta att det finns tre böcker till som väntar på att översättas.