Den drömmande trummisens revansch

Trummisar har aldrig haft ryktet om sig att vara rockvärldens ljushuvuden. Med några få undantag brukar trummisar ofta förknippas med testosteronstinna dumhuvuden som inte kan uppföra sig men som klarar av att dunka rytmiskt på ett tillfredsställande sätt. Trummisarna hamnar ofta i skymundan, får sällan uttala sig i intervjuer och blir senare beskyllda för att ha förstört banden med sitt dåliga sätt och inflytande. Rockhistorien har sällan varit snäll mot trummisar och vi minns snarare deras snedsteg och ofta sviniga leverne än deras musikaliska prestationer. Lite orättvist, kan tyckas. Tankarna går till Keith Moon, Topper från The Clash och alla trummisar som passerade i Spinal Tap. Eller Ringo Starr, som snällt fick ställa sig åt sidan för John Lennon och Paul McCartneys enorma egon. Och nu har turen alltså kommit till Frankie Rose. Du har förmodligen inte hört tals om henne och själv hade jag aldrig hört hennes namn förrän någon vecka sedan. Frankie Rose är en kvinnlig trummis och tidigare medlem i band som Vivian Girls och Dum Dum Girls (som ju har hyllats här på Finpop tidigare). Men nu har hon tagit sitt öde i sina egna händer och gör musik under eget namn. Och det gör hon fan rätt i, för det visar sig att Frankie Rose är väldigt uttrycksfull och faktiskt har mycket eget att säga, även om det är svårt att höra hon vad hon sjunger och viskar ibland. Redan 2010 gjorde Frankie en egen skiva under namnet Frankie Rose and the Outs. Den passerade mig obemärkt förbi men när jag nu lyssnar på den i efterhand tycker jag att det låter som något man kan förvänta sig av någon som varit medlem i skramligt rockiga tjejband – det är skevt och svängigt om vartannat. Hennes nya skiva Interstellar låter däremot helt annorlunda – magiskt, förförande och drömskt. En trummis kan inte göra en starkare revansch än så.

Trummorna har sin givna, självklara plats i de flesta av Frankie Roses låtar, men de är aldrig något som tar över utan är snarare än del av en större och fascinerande helhet. Här samsas synthar och finstämda gitarr med väldigt vacker sång. Interstellar är en lugnande skiva som kanske gör sig allra bäst i hörlurar när man är omgiven av stressade, grå och sura människor som skyndar sig fram och tillbaka mellan olika platser, omedvetna om att det mesta de gör är fullständigt meningslöst. Frankie Rose är bra på att framkalla känslor hos mig som lyssnare och det är oftast behagliga känslor. Det är lätt att ta till ord som ”drömsk” och det för några år sedan så populära begreppet ”dream pop” när man ska beskriva Frankies musik, men till skillnad från den mesta musik som belönas med sådana epitet känns inte hennes låtar särskilt flummiga. Det är visserligen musik som handlar om att drömma och som vill få lyssnaren att drömma sig bort, men samtidigt handlar det inte om att fly verkligheten utan snarare kanske att göra verkligheten lite bättre, lite ljusare. Interstellar är också en skiva som gör sig bäst i sin helhet, från början till slut. Det finns visserligen enskilda låtar här som är riktigt bra och starka – Know Me med sin kraftfulla refräng är årets hittills bästa låt – men Frankie Rose kommer till sin fulla rätt när man får höra allt hon har att säga. Soundet är retrofräscht, som om 80-talets studentrumspop mötte 2012 års Brooklyn och skapade något eget och speciellt. Och Frankie Rose kommer aldrig behöva kalla sig trummis igen.