Finpop läser Moa Martinson

Jag måste ha gått förbi Moa Martinson-statyn nere vid strömmen i Norrköping hundratals gånger utan att skänka den gamla författaren många tankar. Som alla som växt upp i Norrköping har jag förstås vetat vem hon var och vad hon gjorde sedan jag var liten, men jag har aldrig tidigare fått för mig att läsa någon av hennes böcker. Jag hade nog fått för mig att hon inte hade något att säga mig och att hennes böcker skulle vara ganska tråkiga. Trots att böckerna alltid stått snyggt uppradade i bokhyllan hemma hos mina föräldrar hade jag aldrig gjort minsta ansats att öppna någon av dem. Förra helgen när jag var hemma i Norrköping var jag ute och promenerade med en gammal kompis. Det var en grå och tråkig söndag och staden var helt död. Av någon anledning gick vi mot hamnen och hamnade i ett deppigt industriområde när min kompis frågade om jag ville se Moa Martinsons trappa. Jag hade ingen aning om vilken trappa han snackade om men efter några minuters promenad bland nedgångna lagerlokaler hittade vi den till slut, trappan som ledde oss upp till Syltenområdet, som nuförtiden är helt dött men tydligen var platsen för en stor världsutställning 1906. På den tiden jobbade tydligen Moa Martinson på ett café där uppe på kullen. Allt detta stod att läsa på en sliten skylt och när jag läste det där insåg jag plötsligt att det var hög tid för mig att läsa Moa Martinsson. Det som tidigare känts tråkigt och avlägset kändes plötsligt angeläget och högintressant. När jag kom hem till mina föräldrar några timmar senare berättade jag för mamma om min lust att bekanta mig med Moas författarskap och hon plockade entusiastiskt fram Mor gifter sig och sade åt mig börja där.

Mina förväntningar på Moa Martinsons författarskap hade gått från väldigt låga till höga efter att jag hade gått uppför den där gamla trappan och redan i förordet blev jag fullständigt knockad av hennes förmåga att uttrycka sig slagkraftigt. ”Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner andra anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen? Jag ställer frågan med full rätt i min mors, mitt eget och två tredjedelar av folkets i Sverige namn”. Pow! Moa Martinson föddes 1890 och i Mor gifter sig skildrar hon sina tidiga levnadsår. Boken slutar när hon fyller nio år och ger en väldigt gripande inblick i hur det var att växa upp i förra sekelskiftets Sverige. Mor gifter sig är en självbiografisk roman, Moa kallar sig Mia och har utelämnat en del ”allt för trista saker” men poängterar noggrant att det är sanningen som hon berättar. Det är oerhört fascinerande från början till slut. Den riktiga huvudpersonen i boken är kanske Moas mamma som hankar sig fram med sin dotter i en obeskrivligt tuff tid. Det är lika skrämmande som spännande att läsa om livet för den svenska arbetarklassen i slutet av 1800-talet. Fattigdomen är total, det finns knappt pengar till mat, barn dör som flugor och vintrarna är kolsvarta. Det är svårt att föreställa sig att det här var vardagen för vanligt folk för bara tre generationer sedan. Mor gifter sig väcker många tankar och får mig att verkligen inse vilka enorma framsteg som gjordes under 1900-talet, men gör mig också rädd och orolig inför framtiden, för ibland känns det onekligen som att vi slutat gå framåt och snarare är på väg tillbaka.

Moa Martinson skrev Mor gifter sig 1936 och den följdes av flera självbiografiska romaner. Jag hade väntat mig att hennes språk skulle kännas föråldrat och segt men faktum är att språket i Mor gifter sig har åldrats mycket väl. Det är rakt och enkelt med ett oväntat flyt, som under läsningen flera gånger förde tankarna till Karl Ove Knausgård, den självbiografiska romanens odiskutabla mästare. Inlevelsen är total och Moa skildrar sin mamma och människorna de möter på ett väldigt levande och hjärtligt sätt. Moa Martinson är den första av de svenska proletärförfattarna som jag läser och mitt intresse för tiden hon skildrar steg något enormt under läsningen av Mor gifter sig. Jag kommer självklart läsa Moas övriga självbiografiska romaner och jag känner mig också sugen på att kolla upp några av de andra stora proletärförfattarna. Men det känns tveksamt om någon av dem kommer kunna slå Moa Martinson. Förutom det unika kvinnoperspektivet är det ju också kul att läsa om ett Norrköping som är helt olikt den stad där jag växte upp. För några veckor sedan hade jag aldrig trott att jag skulle läsa något av Moa Martinson, men nu känns det som att jag har gjort en av mina stora litterära upptäckter. Nästa gång jag går förbi den där statyn kommer jag stanna några minuter och verkligen betrakta den.