Augusti revisited

Ännu en månad har passerat och innan jag välkomnar hösten hade jag tänkt se tillbaka på den gångna månadens skivor, böcker, filmer och TV-serier i vanlig ordning.

Sommaren 2013 måste ha varit den tråkigaste musiksommaren i mannaminne. Jag kan inte peka ut några direkta höjdpunkter och även festivalsommaren verkar ha varit sällsynt tråkig. För första gången var jag inte det minsta sugen på att åka till Way Out West. Är popmusiken död? Förra veckan började det dock röra på sig lite och efter att mest ha lyssnat på gammal rocksteady, Billy Bragg, Dylan och The Style Council under sommaren fick jag några nya skivor att lyssna på. Först ut var den omtalade brittiska 19-åringen King Krule som gör inåtvänd singer-songwritermusik som låter som ett The xx som inspirerats av Billy Bragg och The Streets. Hans album 6 Feet Beneath the Moon är ganska trevligt, och den unga grabbens röst är onekligen fascinerande, men saknar egentiga höjdpunkter och ett nödvändigt drag. Om man gillar mer klassisk brittisk rock kan man glädja sig åt att Pete Doherty och hans Babyshambles är tillbaka med ett nytt album, Sequel to the Prequel, som släpps imorgon (men blev tillgängligt för lyssning på nätet i veckan och därför får en plats i detta inlägg) efter flera års tystnad. Jag blev ett omvänt Pete Doherty-fan i och med det förra Babyshambles-albumet Shotter’s Nation som kom 2007, och som jag fortfarande håller som ett av de 20 senaste årens bästa brittiska rockalbum. Det är verkligen en fantastisk skiva som jag fortfarande lyssnar på. Shotter’s Nation var perfekt både i låtmaterial och produktion och därför är det lite tråkigt att det nya albumet känns extremt platt i jämförelse. Det är visserligen kul att återse Pete Doherty, och se att han fortfarande lever, men Sequel to the Prequel är ett album utan några riktiga toppar som känns alldeles för nedtyngt av ett tråkigt britrockarv och ett fantasilöst sound. På Shotter’s Nation kändes det som att bandet hade befriat sig från alla daterade britpopinfluenser men här är de tillbaka på ruta ett igen. Jag är dock övertygad om att många kommer gilla den här skivan. Månadens bästa nya skiva är dock inte särskilt ny. Jag pratar förstås om den tionde delen av Bob Dylans bootlegserie, Another Self Portrait, som på fyra skivor och lika många timmar, fokuserar på den musik Dylan gjorde mellan 1969 och 1971. Jag gillar verkligen den musik Dylan gjorde under den här tiden och brukar ofta lyssna på New Morning, men liksom många andra Dylanfans har jag alltid haft svårt för Self Portrait med dess tråkiga produktion och lätt konstiga låtmaterial. Another Self Portrait är dock en fantastisk samling låtar. Det finns ett antal alternativa tagningar som överglänser albumversionerna, till exempel en stark I Threw It All Away, och ett gäng låtar som inte släppts tidigare. För alla som gillar Dylan i skarven mellan 60- och 70-talet borde Another Self Portrait därför vara given lyssning.

När det gäller böcker har jag i vanlig ordning läst ett gäng romaner under den gångna månaden. Månadens största läsupplevelse var utan tvekan den sjätte delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp som jag läste klart igår. Jag kommer lägga upp en längre recension av den imorgon. Annars har ingen av böckerna jag läst varit så sensationellt bra att jag känner för att hylla dem här. Som många andra har jag läst J.K. Rowling pseudonymdeckare The Cuckoo’s Calling som har fått mycket publicitet efter att en av Rowlings advokater (!) läckte att det var hon som låg bakom namnet Robert Galbraith. The Cuckoo’s Calling är hursomhelst en välskriven men väldigt ordinär och ganska tråkig, men också hyfsat spännande, brittisk standarddeckare. Det är på många sätt en sådan bok som man var rädd för att Rowling skulle skriva efter att hon lagt ifrån sig Harry Potter, och jag antar att hennes egen medvetenhet om detta faktum var hennes främsta anledning att skriva under pseudonym. Jag är glad att hon istället använde sitt eget namn för att skriva den bättre The Casual Vacancy (Den tomma stolen), som är en betydligt viktigare och rikare roman än den här deckaren. The Cuckoo’s Calling utspelar sig i ett London som Rowling beskriver mycket väl och har man varit där är det lätt att känna igen sig på många av de platser som beskrivs i boken. En av karaktärerna i boken är också tydligt inspirerad av Pete Doherty, vilket också är småkul. Annars är det en bok som är väldigt lättläst och det är bara en tidsfråga innan den dyker upp på svenska. Hur många månader tar det den här gången?

Det dök upp ovanligt många bra filmer i augusti och här kommer en kort genomgång av de filmer jag gillade mest. Vill man se en bra och annorlunda vampyrfilm tycker jag man ska se den häftiga Byzantium som med sin lågmälda story och intressanta karaktärer verkligen imponerade på mig. En annan film som var oväntat bra är Sally Potters Ginger & Rosa om två tjejer i det tidiga 60-talets England och en pappa som sviker sin dotter på värsta tänkbara sätt. Den är känslomässigt jobbig och har många riktigt duktiga skådespelare i rollerna. Vill man istället se en stark skildring av en ung  arbetartjej i dagens England tycker jag man ske se TV-filmen Our Girl om en vilsen 18-årig tjej i östra London som finner någon slags mening med livet när hon går med i militären. Lacey Turner som gör huvudrollen är fenomenal. Känner man för en familjefilm med ovanligt coola barnskådespelare och snygga bilder på Mississippifloden måste man se den häftiga och underhållande Mud med en lysande Matthew McConaughey i huvudrollen som förrymd fånge som lär känna två killar i de yngre tonåren. En annan film där en barnskådespelare imponerar är den finstämda What Maisie Knew, som bygger på en gammal bok av Henry James från 1897, men utspelar sig i dagens New York. Den handlar om en liten tjej som far illa när hennes föräldrar skiljer sig. Filmen är gjord utifrån barnets perspektiv och lyckas därför vara både söt och upprörande. Alexander Skarsgård dyker också upp i en av sina bättre roller och det är konstigt att filmen inte fått mer publicitet då det verkligen känns som en film som skulle kunna få ett rätt stort genomslag. En av månadens absoluta filmhöjdpunkter var, väldigt oväntat, Woody Allens nya film Blue Jasmine med en lysande Cate Blanchett i huvudrollen (som nog gör henne till en ganska god Oscarkandidat redan nu). Trots att jag sett många av Woody Allens filmer har jag aldrig fastnat för honom och finner honom ganska tröttsam. Att han de senaste åren har spottat ur sig medelmåttiga filmer i ett rasande tempo har knappast ökat min entusiasm. Men Blue Jasmine är faktiskt en riktigt bra film. Manuset är ett av Allens bästa någonsin och har betydligt mer substans och innehåll än brukligt. Skådespelarna är lysande och birollen Chili, som görs av den duktiga Bobby Cannavale (bilden ovan), känns som en av årets bästa filmkaraktärer. Man behöver alltså inte var ett Woody Allen-fan för att fastna för Blue Jasmine som tveklöst är en av årets bästa filmer.

Augusti var också en riktigt trevlig TV-månad och jag har sett flera ovanligt bra TV-serier. För de flesta TV-nördar har månadens höjdpunkt varit att Breaking Bad har dragit igång igen. Slutet är nära nu och det är förstås väldigt spännande. Från att delvis ha kunnat sympatisera med Walter under de första två säsongerna har jag kommit att hata honom de senaste åren och jag hoppas verkligen att han får vad han förtjänar, samtidigt som jag hoppas att Jesse och de andra mer sympatiska karaktärerna överlever, när serien avslutas. Breaking Bad verkar till slut ha fått det genomslag serien alltid förtjänat och har bland annat fått mycket uppmärksamhet i DN (Kerstin Gezelius skrev en oväntat insiktsfull och smart text om serien för några veckor sedan, men den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter). En annan efterlängtad serie som kommit tillbaka i augusti är det brittiska ghettodramat Top Boy vars andra säsong började för två veckor sedan. Jag hyllade den första säsongen av Top Boy och har varit väldigt förväntansfull inför den andra säsongen, men hittills känner jag mig smått besviken. Den första säsongen kändes väldigt samhällskritisk medan jag känner att tonläget förändrats kraftigt i den andra säsongen. Nu känns det istället som att man tittar på en filmatisering av gangstaglorifierande rap och det är den värsta fälla en serie som Top Boy kan hamna i. Manuset är sämre och karaktärerna plattare, men det är fortfarande underhållande och det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Av de TV-serier jag såg i augusti är det dock den brittiska miniserien The Mill (bilden ovan), om den tidiga industrialismen, som gjort starkast intryck. Serien utspelar sig  i Cheshire 1833 och är baserad på riktiga textilarbetares liv, med fokus på den tidens hårda utnyttjande av barnarbete. Det är en hård verklighet som målas upp. Allt är grått och jävligt, barnen jobbar tolv timmar per dag och får sina portioner gröt direkt i näven. I början av det första avsnittet får vi se hur en ung pojkes hand slits av i en maskin, vilket gör honom oduglig för kvarnägaren. Trots en massa misär innehåller The Mill en del värme och glädje i mörkret och vi får bland annat en intressant inblick i hur arbetare började organisera sig i någon slags tidig facklig rörelse. The Mill är en riktigt stark och intressant serie, med en hel del paralleller till vår samtid. Serien känns också som en viktig motpol till de flesta brittiska TV-skildringar av 1800-talet som ofta känns som mysig överklassporr.