lördag 19 oktober 2013

Let’s do the rocksteady!

När jag var 14-15 älskade jag reggae. Mina favoriter var Bob Marley, Black Uhuru och The Harder They Come-soundtracket. Jag hade två t-shirts med Bob Marleys ansikte på bröstet och en massa brända kopior av bibliotekets reggaeskivor. Jag gillade också dancehall, som då kändes som något väldigt häftigt och nytt. Min mest lyssnade skiva när jag var 15 var T.O.K.s My Crew, My Dawgs, som då var det tuffaste jag hört. Som vuxen, 26 år gammal, har jag dock ganska svårt för reggae. Självklart finns det många odödliga låtar som fortfarande får igång mig, men överlag känns det smått ovärdigt att lyssna på reggae som vuxen. Med några undantag (exempelvis den svängiga Tiken Jah Fakoly från Elfenbenskusten) känns modern reggae fruktansvärt billig och fantasilös. Det har verkligen inte hänt mycket med genren sedan 70-talet och i de flesta fall känns det mest som tråkiga marijuanahyllningar för västvärldsidioter utan egentligt musikintresse. Rastafarikulturen, som kändes spännande i de yngre tonåren, känns numer förbannat tröttsam. I somras, när jag letade efter gammal ska, fastnade jag dock för musikstilen rocksteady, som jag tidigare mest läst om. Jag trodde att det skulle vara något som jag lyssnade på en kväll eller helg, men när jag fortfarande lyssnar på gamla rocksteadylåtar dagligen efter flera månader inser jag att det blev mer långvarigt än så. Den här texten är en hyllning och introduktion till stilen för de som vill veta mer och höra ett gäng fantastiska låtar.

En vanlig formulering när man läser om reggae, och som jag kopierat i ett otal skolarbeten som tonåring, är att ”musikstilen reggae utvecklades ur de tidigare jamaicanska musikstilarna ska och rocksteady”. Ska var den första riktigt jamaicanska populärmusiken vars sound etablerades under det sena 50-talet. Jamaicanska musiker kombinerade karibiska musikstilar med amerikansk r’n’b och jazz och hade skapat ett säreget sound som senare utvecklades till reggae. Mellan skamusikens storhetstid och reggaens genomslag var det dock rocksteadyn som regerade på de jamaikanska dansgolven och topplistorna. För mitt otränade öra kan det ibland vara svårt att höra skillnaden mellan ska, rocksteady och reggae men i princip kan man säga att rocksteady är lugnare och långsammare än ska med ett större fokus på basgången och musikaliskt mindre komplex än den tidiga reggaen, där gitarren och trummorna fick ta större plats. För den som vill fördjupa sig är det lätt att hitta noggranna beskrivningar av hur de olika rytmerna och sounden skiljer sig. Vad som gör rocksteadyn speciell är också den period när låtarna gjordes. Rocksteadyn var populär under en väldigt kort period, från sommaren 1966 till våren 1968. Därefter tog reggaen över, men rocksteadyperioden präglades av helt andra ideal och ambitioner, vilket får låtarna att stå ut för den moderna lyssnaren.

I mitten av 60-talet hade inte rastafarikulturen, som kom att prägla reggaemusiken, fått något större genomslag på Jamaica. Artisterna hade inte dreadlocks, hyllade inte Haile Selassie och skrev inte låtar om att röka på. Rocksteadymusiken är på alla sätt en jamaicansk musikstil, men inspirationen från den soul som samtidigt gjordes i USA är uppenbar. De flesta rocksteadyartister sjöng på en förhållandevis ren engelska utan så mycket jamaicansk patois, vilket gör att man faktiskt kan höra vad de sjunger. Låttexterna handlar ofta om kärlek och brustna hjärtan. Namnet rocksteady kommer från en långsam dansstil som blev populär när skatempot, som bättre lämpade sig för ryckigare och mer intensiv dans, saktades ned. Jag föredrar rocksteady framför ska eftersom det långsammare tempot gav artisterna utrymme att sjunga mer känslosamt och souligt. När ska ofta känns extremt enformig känns det som att det verkligen hände något under rocksteadyperioden och sång, rytmer och arrangemang är ofta väldigt varierade och spännande. Studiotekniken var dock inte särskilt avancerad vilket ger de flesta av rocksteadylåtarna en väldigt skön lo-fi-känsla, till skillnad från mycket av 70-talets reggae som ibland tenderar att låta överproducerad. Jag gillar det skitiga och smutsiga soundet och när man lyssnar på rocksteady får man ofta känslan av att man är med i studion. Många av artisterna sjunger som om det vore på liv och död och det är svårt att hitta samma häftiga inlevelse i någon samtida musik.  

Med reggaens internationella genomslag blev omvärldens sinnebild av den jamaicanska musikern en ständigt pårökt skäggig man med smutsiga dreadlocks och färgglada kläder, men under rocksteadyns storhetstid var stilen betydligt coolare. I mitten av 60-talet var det rude boy-stilen som gällde på Jamaica, och många av ska- och rocksteadylyssnarna såg sig själva som rude boys. Rude boy-kulturen uppstod i Kingstons fattigare områden dit många unga människor från landet strömmat in, precis som huvudrollen i The Harder They Come. De hade svårt att få jobb och blev ofta kriminella. Rude boy-stilen var alltså en tidig gangstastil, och garderoben skulle bestå av snygga kostymer och det givna soundtracket var ska och rocksteady. Detta återspeglas i många rocksteadytexter där man besjunger ”rudies” och deras livsstil.        

Jag har satt ihop en Spotifylista med 15 av mina rocksteadyfavoriter. Listan innehåller artister som Desmond Dekker (bilden ovan) och Derrick Harriott, och borde fungera som en vettig introduktion till stilen. För den som vill ha mer rekommenderar jag att man klickar sig runt på Spotify och googlar de artister man fastnar för. Singelformatet dominerade totalt i 60-talets Jamaica så när det gäller rocksteady är det en bra idé att börja med några samlingsskivor. Eftersom stilen existerade under en så kort period tar det inte särskilt lång tid att bekanta sig med stilens stjärnor och personligheter, men låtarna är så bra att man knappast tröttnar på dem. För mig har det varit fantastiskt roligt att fördjupa mig i stilen och jag kommer fortsätta leta efter sköna rocksteadylåtar. Precis som när det gäller gammal soul finns det många guldkorn att upptäcka.              

2 kommentarer:

Anonym sa...

Skitbra!
Du borde ha en större scen.
/Anki

Henrik Valentin sa...

Tack för berömmet!
När man skriver den här sortens inlägg är det svårt att veta om någon kommer bry sig, men de här låtarna är för bra för att inte tipsa om dem :)